I söndags fyllde Malala 18 - ett (drygt) halvår efter att hon som yngsta person någonsin fått motta Nobelpriset.
Den här boken är hennes berättelse om sitt liv - så här långt. Det är också en berättelse om Pakistan - före och efter talibanerna.
När man läser boken märker man att hon är väldigt stolt över sitt land, att hon älskar det. Man märker också att det är en berättelse om både det ena och det andra - och att hon berättar. Det är som att sitta med henne medan hon pratar, för när hon berättar om en händelse i skolan kan hon strax därefter berätta om ett besök hos farföräldrarna i Swat-dalen. Och i nästa stund berättar hon historian bakom varför människorna i Swat gör si eller så. För att återvända till händelsen i skolan. Det är som att befinna sig i ett samtal där ju ett samtalsämne kan leda till ett annat och vidare till ett tredje...
Boken är intressant eftersom Malala själv är så fascinerande - inte nog med att hon älskar att lära sig och vill att alla flickor ska få chansen - hennes far tycker det också och de drar sig inte för att kämpa för det. Trots att det går illa för de som är emot talibanerna.
Den är också intressant för att man får en inblick i livet i Pakistan och dess grannländer. Att man får sig till livs både historia och politik från en del av världen som, tyvärr, mest är känd för sådana dåd som Malala blir offer för.
Jag tycker boken är läsvärd även om den, av och till, verkligen känns som det den är: en tonårig flickas berättelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar